Sveriges moderna historia

För tvåhundra år sedan var Sverige ett typiskt jordbruksland — nästan hela befolkningen bodde på landet och arbetade med att odla jorden och sköta djur, och Sverige var vid den här tiden ett fattigt land jämfört med andra länder i Europa. Under 1800-talet förändrades detta: effektiva maskiner uppfanns och industrier växte fram, och Sverige utvecklades till ett industrisamhälle. I början av 1800-talet fanns det omkring 2,5 miljoner invånare i Sverige; hundra år senare var befolkningen dubbelt så stor, tack vare bättre jordbruksmetoder och medicinska framsteg. Men Sverige var fortfarande fattigt och många hade svårt att få arbete, så över en miljon svenskar utvandrade till USA mellan 1850 och 1920 i hopp om ett bättre liv. De första större industrierna startades i mitten av 1800-talet — sågverk och stålindustri, senare även fabriker för skor, kläder och verkstadsindustri — vilket fick många att flytta till städerna.

Kungen, adelsmän, kyrkan, köpmän och bönder hade länge haft den politiska makten i Sverige. När samhället industrialiserades och blev mer modernt krävde allt fler människor att också det politiska systemet skulle förändras. 1809 antog riksdagen en ny grundlag som begränsade kungens makt, och 1865 kom en grundlagsändring som gav fler människor rösträtt till riksdagen. Kvinnor saknade dock fortfarande rösträtt, och bara män med en viss inkomst eller förmögenhet fick rösta — de rikaste hade flera röster. Folkrörelserna — frivilliga föreningar som samlade människor runt gemensamma intressen, som arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen — blev en viktig faktor för övergången till verklig demokrati, genom att demonstrera, hålla protestmöten och sprida sitt budskap med lagliga metoder. 1909 fick nästan alla män rösträtt, och kvinnorörelsen drev på för att detta även skulle gälla kvinnor; beslutet om allmän rösträtt togs 1918 efter många års protester, och 1921 genomfördes det första riksdagsvalet där både män och kvinnor fick rösta.

Under 1920- och 1930-talen moderniserades samhället ytterligare, med bland annat elektrisk ström som förändrade vardagen, även om många fortfarande bodde trångt. Tiden efter demokratins genombrott var orolig med stora konflikter mellan arbetsgivare och arbetare — 1931 sköt militären mot demonstrerande arbetare i Ådalen, och flera personer dödades. 1938 slöts Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivare och fackförbund, som lade grunden för den så kallade svenska modellen — att arbetsgivare och fackförbund, inte politikerna, kommer överens om villkoren på arbetsmarknaden. 1928 formulerade partiledaren för Socialdemokraterna, Per Albin Hansson, idén om folkhemmet: ett samhälle där alla skulle kunna känna trygghet och gemenskap, oavsett bakgrund. Samtidigt hade det moderna samhällets framväxt mörka baksidor: utbredd rasism och så kallad rasbiologisk forskning drabbade minoriteter som samer, tornedalingar, judar och romer, och riksdagen stiftade särskilda lagar som gjorde det svårare för vissa folkgrupper att invandra till Sverige. Sverige har på senare tid gjort upp med denna historia och gett viss upprättelse åt de som drabbades.

Under första världskriget (1914–1918) förklarade sig Sverige neutralt, men drabbades ändå av brist på mat och andra varor. Även under andra världskriget (1939–1945) höll sig Sverige formellt neutralt, men hamnade i svåra situationer — bland annat lät den svenska regeringen tyska soldater resa genom Sverige på väg till det ockuperade Norge och Finland, för att minska risken att dras in i kriget. Under Förintelsen, när nazisterna mördade cirka 6 miljoner judar i Europa, hade Sverige på 1930-talet en hård politik som gjorde det svårt för judar att fly till landet, men mot slutet av kriget förändrades politiken och Sverige gjorde flera insatser för att hjälpa judar: omkring 7 000 danska judar flydde till Sverige med hjälp av en dansk-svensk räddningsaktion; den svenska diplomaten Raoul Wallenberg gav judar skyddspass som visade att de var under svenskt skydd; och Röda Korset räddade tusentals judar från tyska koncentrationsläger i slutet av kriget, med hjälp av så kallade vita bussar.

Efter andra världskriget hade Sverige under lång tid en stark ekonomisk tillväxt, med låg arbetslöshet och snabbt ökande levnadsstandard — perioden 1945 till 1976, då Socialdemokraterna oftast hade regeringsmakten, kallas ofta för de svenska rekordåren. Välfärdssamhället byggdes ut mer och mer: arbetstagare fick till exempel rätt till 40 timmars arbetsvecka och fem veckors betald semester, och sjukvård, äldreomsorg och det sociala skyddsnätet (barnbidrag, sjukförsäkring, pensioner) förbättrades. Många av de rättigheter och trygghetssystem som finns i Sverige idag har sin grund i denna period. Den starka ekonomin gjorde att fler flyttade från landsbygden till städerna för att arbeta, samtidigt som många invandrade till Sverige från bland annat Finland, Grekland, Jugoslavien och Turkiet — Sverige, som under 1800-talet varit ett utvandrarland, blev nu ett invandrarland. Den snabba inflyttningen skapade bostadsbrist, och staten startade det så kallade miljonprogrammet under 1960-talet med målet att bygga en miljon bostäder på tio år.

Under rekordåren minskade löneskillnaderna mellan kvinnor och män och fler kvinnor började arbeta utanför hemmet, samtidigt som daghem byggdes ut. 1960-talet var ett årtionde med starkt engagemang för fred, miljö och internationell solidaritet bland unga, och du-reformen innebar att människor började säga du till varandra istället för att använda titlar. Från mitten av 1970-talet gick Sverige igenom ytterligare en stor samhällsförändring: industrisamhället förändrades till ett informations- och kunskapssamhälle. Förändringen märktes först som en ekonomisk kris — konkurrensen ökade när andra delar av världen började producera billigare varor, flera stora industrier fick läggas ned och arbetslösheten ökade. 1976 fick Sverige, som en reaktion på krisen, sin första regering på decennier som inte var socialdemokratisk. I informationssamhället behövde människor mer utbildning, universitet och högskolor byggdes ut, och behovet av livslångt lärande och vuxenutbildning ökade i takt med att den tekniska utvecklingen gick allt fortare.

Under 1990-talet ökade invandringen till Sverige igen, nu framför allt av flyktingar från diktaturer eller krigsdrabbade länder, vilket gjorde Sverige till ett mer mångkulturellt samhälle — samtidigt som segregation och främlingsfientlighet ökade, vilket gjorde integration och att motverka utanförskap till viktiga samhällsfrågor. Från 1980-talet fick individens rättigheter större betydelse, med ökad valfrihet inom till exempel skola och vård, samtidigt som rättigheterna för barn och minoriteter stärktes och lagarna mot diskriminering blev fler — synen på hbtqi-personer förändrades från att vara starkt diskriminerade till att bli allt mer accepterade. En stor förändring från och med 1990-talet var den digitala revolutionen: datorer, internet, smarta telefoner och på senare tid även artificiell intelligens (AI) har förändrat hur människor arbetar, studerar, kommunicerar och tar del av information, och gjort Sverige till ett högteknologiskt informationssamhälle med kontakter till hela världen som en del av vardagen.