Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter grundar sig på idén om att alla människor har rättigheter som är lika för alla. Efter andra världskriget, 1945, bestämde sig 51 länder för att skapa Förenta nationerna (FN) för att förhindra krig och skydda varje människas rättigheter. FN presenterade 1948 den så kallade förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som innehåller totalt 30 bestämmelser (artiklar). Den säger att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter, och har rätt till ett liv fritt från våld. Bland rättigheterna finns bland annat rätten att säga sin åsikt, rätten att arbeta och ha semester, rätten att gå i skolan, rätten att söka asyl i ett annat land om ens liv är i fara, religionsfrihet, skydd mot diskriminering på grund av kön eller hudfärg, och rätten till en nationalitet (ingen får fråntas sitt medborgarskap utan en godkänd och saklig anledning enligt lagen). Diskriminering — att vissa människor behandlas sämre än andra — är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och i Sverige förbjuds det av diskrimineringslagen.

Sveriges politik för jämställdhet innebär att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och lika mycket makt att påverka samhället och sina egna liv. Exempel på arbete med jämställdhet: att uppmuntra lika många kvinnor som män att bli politiker; lagar som ska ge lika lön för lika arbete; att skolor och myndigheter arbetar för lika möjligheter till utbildning och personlig utveckling; och föräldrapenningen, som gör det möjligt för både kvinnor och män att vara hemma med barnen. Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är brottsligt enligt svensk lag. Sverige har en samtyckeslag, som innebär att den som vill ha sex med någon måste försäkra sig om att personen deltar frivilligt, även om de är gifta. Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att en familj eller grupp försöker kontrollera hur medlemmar beter sig, och kan drabba kvinnor, flickor, pojkar, män och hbtqi-personer; barnäktenskap, när någon under 18 år gifter sig, är förbjudet enligt svensk lag. Jämställdhetsmyndigheten ansvarar för det nationella arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt sexköpslagen är det olagligt att köpa sex i Sverige — köparen kan straffas, men inte den som säljer.

FN har kommit överens om en konvention om barns rättigheter, barnkonventionen, som ska skydda alla barns mänskliga rättigheter. Sedan 2020 är barnkonventionen lag i Sverige. Sverige var 1979 det första landet i världen som beslutade att det är förbjudet att slå barn, och idag har omkring 70 länder förbjudit våld mot barn. Det är föräldrarna eller en annan vårdnadshavare som har ansvaret för barnets uppfostran och utveckling, men myndigheter, domstolar, kommuner och regioner ska tillämpa barnkonventionen — till exempel genom att fråga barn vad de tycker innan beslut som påverkar dem fattas, och genom att skolan och hälso- och sjukvården arbetar för att inget barn ska diskrimineras.

Sverige ger särskilt skydd till vissa minoritetsgrupper. År 2000 erkände Sverige judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter, med rätt att använda sina minoritetsspråk (jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli) i kontakt med myndigheter, förskola och äldreomsorg. Samerna är också ett erkänt urfolk med en långvarig relation till området Sápmi, som sträcker sig över Sverige, Norge, Finland och Ryssland, och har särskilda rättigheter kopplade till mark och naturresurser samt ett eget folkvalt parlament, Sametinget. Hbtqi-personer (ett samlingsnamn för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexpersoner) skyddas mot diskriminering enligt diskrimineringslagen: det blev lagligt att vara homosexuell i Sverige 1944, homosexuella par fick rätt att adoptera barn 2003, och Svenska kyrkan tillät homosexuella att gifta sig i kyrkan 2009.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) är en statlig myndighet som arbetar för allas lika rättigheter och möjligheter, och ser till att diskrimineringslagen följs. Enligt lagen är det förbjudet för företag och organisationer att behandla människor sämre på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, religion eller annan tro, ålder, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning eller sexuell läggning; arbetsplatser och skolor ska arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering. Om någon begår ett brott mot en person för att den tillhör en viss grupp kallas det hatbrott, och gärningspersonen får ett strängare straff om brottet har ett hatbrottsmotiv.