Svensk historia i korthet

Gustav Vasa grundlade 1523 det som brukar räknas som den moderna svenska staten, efter att ha lett ett uppror mot den dansk-ledda Kalmarunionen och blivit vald till kung. Under stormaktstiden (ungefär 1611–1718) var Sverige en av Europas ledande militärmakter, med besittningar runt Östersjön.

Efter förlusten av Finland till Ryssland 1809 och den sista svenska krigsinsatsen 1814 (mot Norge) har Sverige inte varit i krig — en av världens längsta sammanhängande fredsperioder för en enskild stat, kombinerad med en uttalad utrikespolitisk linje av alliansfrihet.

1800-talets slut och tidiga 1900-tal präglades av industrialisering och stor utvandring, särskilt till USA, på grund av fattigdom och missväxt. Parallellt växte folkrörelser fram: fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och den framväxande arbetarrörelsen, som lade grunden för dagens partisystem.

Begreppet folkhemmet, som förknippas med statsminister Per Albin Hansson och Socialdemokraterna på 1930-talet, beskriver visionen om ett samhälle där staten tar ett omfattande ansvar för medborgarnas trygghet "från vaggan till graven" — en tanke som starkt format den svenska välfärdsmodellen.

Viktiga svenska traditioner inkluderar midsommarfirande (fredagen närmast sommarsolståndet), Luciafirande (13 december), julafton som den stora julhelgen, valborgsmässoafton (30 april) och den svenska nationaldagen 6 juni, som också är dagen då 1809 års regeringsform antogs och Gustav Vasa valdes till kung 1523.